Forskning om samtyckande ickemonogami

Under de senaste åren har det (äntligen) börjat komma lite forskning på så kallad samtyckande ickemonogami. Med samtyckande ickemonogami menas öppna förhållanden, polyamori, swinging, relationsanarki och alla andra relationsformer som på något sätt bryter mot den monogama normen och där alla inblandande är införstådda och med på noterna. Det är framför allt forskare i psykologi som har börjat intressera sig för ämnet och en av de mer produktiva är den amerikanska doktoranden Amy Moors med över 20 publikationer inom området sedan 2011. Här är några höjdpunkter från hennes forskning:

Är det vanligt?
Ja, preliminära studier visar att runt 4-5% av den nordamerikanska befolkningen föredrar någon typ av samtyckande ickemonogami. Det är därmed nästan lika vanligt som homosexualitet och mycket vanligare än vad man tidigare trott.

Är det en hälsofara?
Nej, samtyckande ickemonogama slarvar mindre med kondom än vad otrogna monogama gör.

Är det en anknytningsstörning eller tecken på relationsproblem?
Nej, de som praktiserar samtyckande ickemonogami är snarare tryggare anknytare än vad folk i allmänhet är. Det verkar som att samtyckande ickemonogami kräver en ganska god förmåga att knyta an till andra människor. Samtyckande ickemonogama rapporterar också en hög grad av tillfredsställelse i sina nära relationer.

Är det en manlig fantasi?
Ja, det verkar vara fler män än kvinnor som kan tänka sig att öppna upp en parrelation, men samtidigt verkar samtyckande ickemonogami gynna kvinnor mer än män. Samtyckande ickemonogami kan vara en väg bort från begränsande patriarkala strukturer och könsroller. Kvinnor verkar också vara bättre på att ta till vara på det extra stöd och de extra resurser som ett nätverk av nära relationer kan erbjuda.

Referenser

  1. Conley, T. D., Moors, A. C., Ziegler, A., & Karathanasis, C. (2012). Unfaithful Individuals are Less Likely to Practice Safer Sex Than Openly Nonmonogamous Individuals. The Journal of Sexual Medicine, 9, 1559–1565.
  2. Moors, A. C., Conley, T. D., Edelstein, R. S., & Chopik, W. J. (2015). Attached to monogamy? Avoidance predicts willingness to engage (but not actual engagement) in consensual non-monogamy. Journal of Social and Personal Relationships, 32(2), 222–240.
  3. Ziegler, A., Matsick, J. L., Moors, A. C., Rubin, J. D., & Conley, T. D. (2014). Does Monogamy Harm Women? Deconstructing Monogamy with a Feminist Lens. Journal für Psychologie, 22.

24 juni 2015 av henrik
Kategorier: allmänt | 2 kommentarer

Kommentarer (2)

  1. Hej! Tack för att du gjorde mig uppmärksam på att det kommit ny forskning på samtyckande ickemonogami och ankytning – har själv undrat! För inte så länge sedan skrev själv jag en fördjupning om psykologi och poly, och eftersom du verkar intresserad av ämnet bjuder jag gärna in till att läsa det:

    https://www.dropbox.com/s/8rycb81k94cuiee/Polyamor%C3%B6sa%20identiteter%20och%20utmaningar.pdf?dl=0

  2. Hej!

    Kul att läsa! Inte minst gillar jag din slutkläm:

    Och om tre till fem anknytningspersoner nu är det ideala under uppväxten, vad finns det då som hindrar att individer kan ha samma antal anknytningsrelationer med vuxna kärlekspartners?

    Jag undrar om ett större antal anknytningsrelationer under uppväxten ökar sannolikheten att man knyter an till fler som vuxen?

Lämna en kommentar

Obligatoriska fält är märkta med *