3. Två blir ett – Att knyta an

Visst kan det vara jobbigt att inte veta om den andre vill samma sak när man möter någon som man tycker om? Lyckas du ta det med ro, jäktar du för att få klarhet eller undviker du ämnet för att inte bli besviken? Anknytningsteorin försöker förklara varför olika personer reagerar så olika.

Det hela började med att John Bowlby studerade spädbarn på 1950-talet. Då var det vanligt att barn skildes från sina föräldrar under sjukhusvistelser. Man tänkte att sjukhusets personal kunde ta över föräldrarnas roll. Studierna visade dock att barnen for väldigt illa och att föräldrarna fyller en viktig funktion, dels som en trygg bas att utgå från i utforskandet av omvärlden och dels som en säker hamn att söka skydd i när omgivningen skrämmer.

På 1970-talet designade Mary Ainsworth ett vid det här laget klassiskt experiment som går under namnet The Strange Situation. Det är avsett för barn som är mellan sex och tolv månader gamla. Barnet placeras tillsammans med en förälder eller någon annan person som barnet har knutit an till i ett för barnet obekant rum. I rummet finns ett par stolar och på golvet ligger leksaker. Efter en tid lämnar föräldern barnet i det obekanta rummet en stund för att sedan komma tillbaka.

Genom åren har Ainsworths experiment upprepats många gånger på många olika barn. Ungefär 60% av barnen beter sig som Bowlby förutspådde. Så länge föräldern finns i rummet vågar barnet göra kortare utflykter från föräldern för att utforska leksakerna. När föräldern lämnar rummet börjar barnet gråta, men kan ganska fort tröstas av den återvändande föräldern. Ainsworth kallade dessa barns anknytningsmönster för tryggt.

Ungefär 20% av barnen visar tydliga tecken på obehag i det obekanta rummet. Barnet klänger sig fast vid föräldern och vågar inte lämna denne för att utforska leksakerna. När föräldern lämnar rummet blir barnet förtvivlat och är näst intill omöjligt att trösta när föräldern kommer tillbaka. Dessa barn har en starkare anknytning än de trygga och deras anknytningsmönster kallas för ambivalent eller ängsligt.

De återstående 20% har en svagare anknytning än de trygga och ett anknytningsmönster som Ainsworth kallade för undvikande. Barnet verkar i det närmaste oberört när det lämnas ensamt och söker inte heller kontakt med en återvändande förälder utan sitter i lugn och ro och leker med leksakerna på egen hand.

Nästa stora bidrag till teorin kom i slutet av 1980-talet, då Mary Main lyckades visa att barnets anknytningsmönster återkommer i den vuxnes nära relationer. Sannolikheten är stor att ett barn med ett tryggt anknytningsmönster kommer att ha nära relationer som fungerar som skyddande hamnar och trygga baser. Ett barn med stark anknytning kommer troligtvis att vara obekväm med osäkerhet i nära relationer och ett barn med svag anknytning kommer antagligen att föredra att andra människor inte kommer alltför nära.

I slutet av 1990-talet föreslog Kelly Brennan en modell med två av varandra oberoende egenskaper, ängslighet och undvikandegrad, för att beskriva anknytningsmönster, en modell som ersatte den tidigare med tre kategorier. I Brennans modell är ängslighet förknippad med hur man tänker på sig själv. En ängslig anknytare är rädd för att inte duga och därmed för att bli övergiven. Undvikandegrad är istället relaterad till hur man tänker på andra. En undvikande anknytare upplever att det finns risker med att närma sig och vara ömsesidigt beroende av andra människor.

I Brennans modell finns fyra extremer. De är

• de trygga som varken är ängsliga eller undvikande och ganska bekväma med nära och långa relationer,
• de avvisande som är undvikande men inte ängsliga och trivs ganska bra utan nära relationer,
• de upptagna som är ängsliga men inte undvikande och som nästan alltid har nära relationer men sällan stannar i dem särskilt länge, samt
• de räddhågade som är både ängsliga och undvikande och som ofta är ganska reserverade i sina nära relationer.

Lägg dock märke till vilka ord som används inom anknytningsteorin. Forskningen har förstås haft som ambition att inte värdera människor och deras beteenden, men ändå beskrivs anknytning med ord som trygg, ängslig och undvikande. Råder det någon tvekan om att man trots allt har tänkt sig att ett av anknytningsmönstren är bättre än de andra?

Det kan mycket väl vara så att så kallade otrygga anknytare oftare än andra kämpar med kärleken. Om man tror att en nära och lång relation är den enda vägen till lycka och samtidigt har ett anknytningsmönster som gör det svårt att leva på det sättet finns förstås risken att kärleken blir svår. Människor som inte passar in berättar att de mår dåligt och forskningsresultaten visar, trots att de utförts enligt konstens alla regler, att människor mår bättre av att vara och göra som normen föreskriver.

Visst är det möjligt att lära sig att passa in om det är vad man vill. Då ska man lyssna på familjerådgivares, relationsterapeuters och andras råd om att lätta på bromsen eller släppa på gasen, beroende på om man har ett undvikande eller ängsligt anknytningsmönster.

Samtidigt är jag helt övertygad om att den vanliga berättelsen om kärlek inte är den enda vägen till lycka. Det finns helt säkert många andra och ett alternativ är att pröva något nytt. Kanske går det att hitta något som passar det egna anknytningsmönstret bättre?

Eller som någon uttryckte det: Ibland kan ett besök hos sociologen ge mer än ett besök hos psykologen.