Lärande

Det kan vara ett hårt arbete att hitta vägar till en fungerande tvåsamhet, ett arbete som brukar ses som något positivt och utvecklande. Själv argumenterar jag för att det kan vara minst lika lärorikt att pröva något annat, som polyamori eller relationsanarki, inte minst därför att det inte heller alltid är så enkelt. I denna text funderar jag på vad det är för olika typer av lärande som pågår i våra nära relationer. Jag är särskilt intresserad av de typer som jag här kallar för situerat, reflektivt respektive relationellt lärande.

Situerat eller kontextuellt lärande handlar om att lära sig vad som gäller i en viss situation eller i ett visst sammanhang. Vid denna typ av lärande lär vi oss av andra genom att se hur de gör och genom att prata med dem. Vi ställer frågor om vad som är brukligt och vi försöker sedan omsätta denna praxis i vår egen praktik. Med tiden blir vi allt mer kunniga i den praxis som gäller och allt mer skickliga på att utföra motsvarande praktik.

Ett situerat lärande pågår i den klassiska lärlingsrelationen, där en lärling lär sig av en mästare, liksom i moderna yrkesutbildningar, där mästaren delvis har ersatts av lösningar på gamla tentor. Denna typ av lärande pågår dock även i många andra situationer och sammanhang. Att lära av andra verkar vara naturligt för oss och för många är det självklart att be om hjälp eller fråga om råd om det är något vi inte förstår eller klarar av på egen hand. Inte minst syns det i tidningarnas hjärtespalter, där sexualrådgivare och andra svarar på frågor och ger råd om vad vi ska göra i våra nära relationer. Här är polyamorösa, relationsanarkister och andra samtyckande icke-monogama inget undantag. Vi diskuterar visserligen våra relationsproblem i andra fora och är intresserade av en annan praxis och praktik, men det är fortfarande samma typ av lärande som pågår. Vi lär av andra.

Situerat lärande handlar dock inte bara om att ta till sig en praxis och om att bli duktig på att omsätta den i en praktik. Det handlar också om att bli en del av en gemenskap. Att som lärling gå i lära hos en mästare eller att som student läsa en yrkesutbildning är en resa som börjar i ett ganska perifert medlemskap med målet att bli en fullvärdig medlem av ett skrå eller en yrkeskår. På motsvarande sätt behöver den som vill bli medlem av en gemenskap där en viss relationspraxis förespråkas utbilda sig själv om den vill bli accepterad och åtnjuta de privilegier som ett fullvärdigt medlemskap kan ge. Det kan till exempel handla om att kunna få stöd och uppskattning från andra medlemmar. Att lära sig något annat än den praxis som finns i en gemenskap är därmed inte helt riskfritt. Det kan leda till att vi förlorar en lovande position och därmed de potentiella privilegier som gemenskapen har att erbjuda.

Vid situerat lärande produceras ingen ny kunskap. Även om den kunskap vi lär oss är ny för oss, så är den inte ny för gemenskapen. Det finns dock andra typer av lärande som kan producera ny kunskap. En sådan variant är det reflektiva lärandet.

Reflektivt lärande handlar om att kritiskt reflektera kring de erfarenheter som vår praktik ger oss. Det är ett försök att förstå vad som händer och att kritiskt utvärdera resultatet. Vi funderar på om det är så här vi vill ha det, en diskussion som kan vara särskilt fruktsam om den förs tillsammans med andra människor med liknande erfarenheter. Under rätt förutsättningar verkar sådana diskussioner kunna leda till nya insikter och därmed till kunskap som inte någon av gemenskapens medlemmar hade tidigare.

Om det situerade lärandet är vanligt på landets yrkesutbildningar är det reflektiva lärandet vanligare på de kurser som ges vid högskolornas filosofiska fakulteter. I grupparbeten och på seminarier analyseras och diskuteras många olika aspekter av vad det innebär att vara människa i dagens samhälle. Målet är att utbilda den typ av kritiskt tänkande samhällsmedborgare som demokratier behöver, medborgare som upptäcker och säger ifrån om något inte står rätt till.

Det reflektiva lärandet kan således vara en hälsosam motvikt till det situerade lärandet. I gemenskaper där båda typer av lärande värderas högt kan resultatet bli både en god sammanhållning och goda förutsättningar att ta itu med eventuella missförhållanden. För att komma på vad som i så fall ska göras krävs dock ytterligare en annan typ av lärande.

Relationellt eller organisatoriskt lärande handlar om att pröva sig fram. Om något inte fungerar funderar vi på vad som skulle kunna fungera bättre och prövar det istället. Visar det sig att inte heller det fungerar så förkastar vi även det och letar vidare efter andra alternativ. Resultatet blir en lärcirkel där relationens praxis sakta men säkert förändras. Vi utvecklar våra egna vanor och rutiner och vi formulerar våra egna mål och visioner.

Denna typ av lärande är vanligt i nya relationer. När vi lär känna varandra försöker vi också komma på hur vi vill ha det. Vanligtvis sker det utan att vi tänker på det, men det är förstås fullt möjligt att även mer genomtänkt och medvetet arbeta med det relationella lärandet.

I akademiska sammanhang är det framför allt inom forskning som denna typ av lärande pågår. Hypotetiskt deduktion, analytisk induktion och hermeneutisk metod är några exempel på forskningsmetoder som pendlar mellan en kritiskt reflekterande fas där erfarenheter utvärderas och en kreativ designfas där nya undersökningar planeras. Det kan leda till ny kunskap om det som studeras, men också till att den praxis utifrån vilken forskningen bedrivs förändras.

Den stora styrkan med det relationella lärandet är att de gör våra relationer adaptiva. Du och jag kan anpassa vår relation utifrån hur vi vill ha det. Om omständigheterna förändras, så att den praxis som tidigare fungerade bra inte längre gör det, kan vi dessutom anpassa vår relation till dessa nya omständigheter. Samtidigt är det relationella lärandet den mest krävande av de tre typerna av lärande och inte något som vi kan sysselsätta oss med hela tiden. Till vardags är antagligen det situerade lärandet att föredra, där vi bara påminner oss om hur vi brukar göra. Då och då behöver vi dock stanna upp och kritiskt utvärdera våra erfarenheter för att försäkra oss om att det inte är något som börjar bli ett problem i vår relation och att det är dags att fundera på om något ska göras annorlunda.

Att inte då och då kritiskt utvärdera sina erfarenheter är ett misstag som i företagsvärlden brukar kallas för framgångsfällan. Det finns många exempel på framgångsrika företag som gått i konkurs för att de inte har anpassat sig till nya omständigheter. Ett sådant exempel är Kodak som inte lyckades ställa om sin verksamhet när de digitala kamerorna slog igenom på 1990-talet. Ett annat är Facit som var världsledande på mekaniska räknemaskiner tills de konkurrerades ut av Japanska företag som började tillverka elektroniska räknare i början av 1970-talet.

Än vanligare tror jag att framgångsfällan är i våra nära relationer. När vi väljer att gå skilda vägar har det antagligen inte skett något relationellt lärande på länge. Vi har hållit fast vid det som brukade fungera, övertygade om att det fortfarande är det som är rätt och riktigt.

Sammanfattningsvis tror jag att det sällan är rätt frågor som ställs i hjärtespalter och andra sammanhang där människor söker råd om sina nära relationer. Jag tror att det vi bestämmer oss för att göra just nu inte spelar så stor roll i det långa loppet. Det som avgör är istället vad vi lär oss av våra erfarenheter och hur vi balanserar det situerade, reflektiva och relationella lärandet i våra relationer. Med en bra balans mellan dessa tre kan vi både skapa kontinuitet som gör våra relationer förutsägbara och trygga och samtidigt vara vaksamt uppmärksamma på om något inte fungerar och då pröva oss fram till något annat som fungerar bättre.