Polyamori: en utmanande kärlekshistoria – Del IV
Min serie inlägg om Louise Egelstig och Daniel Gustafssons examensarbete Polyamori: en utmanande kärlekshistoria börjar närma sig sitt slut. I detta mitt fjärde tar jag upp sådant som Egelstig och Gustafsson menar kan vara en inspirationskälla för monogama. Även om monogama inte har mer än en kärleksrelation i taget, så har de förstås flera nära och viktiga relationer bland släkt och vänner, och även sådana relationer kan dra nytta av polyamorösa idéer och erfarenheter. Här är några av de punkter som de tar upp:
- Varje relation är unik. En öppen och ärlig kommunikation kring önskemål och behov kan leda till att outtalade föreställningar om hur en relation ska vara kan ersättas med egna överenskommelser, vilket kan göra att relationen passar de inblandade bättre.
- Ingen är perfekt. Med insikten om att den ideala partnern eller vännen inte finns kan det bli lättare att uppskatta det som är bra i en relation.
- Bredden är värdefull. Att inte låta andra relationer och aktiviteter kraftigt nedprioriteras för att man går in i en kärleksrelation kan minska känslan av förlorad tid om förhållandet tar slut.
- Det går att älska flera. Inget tyder på att det är svårare att komma flera personer känslomässigt nära än bara en. Inte heller verkar det minska kvaliteten på intimiteten.
- Det går att göra på olika sätt. Med kunskap om att polyamori kan se väldigt olika ut kommer insikten om att även monogami kan göra det, vilket kan ge frihet att finna något som passar en bra även inom monogamin om man föredrar det.
Flera har reagerat på att DNs artikelserie Att älska fler är exotifierande. Jag håller med om att poly framställs som något radikalt annorlunda än mono, men Egelstig och Gustafssons examensarbete får mig snarare att tänka att gränsen mellan dem antagligen inte är så tydlig och enkel som man kan tro. Min gissning är att variationen inom de båda grupperna är större än skillnaden mellan dem och i så fall är ju frågan hur relevant uppdelningen egentligen är?