1. Olikhet – Jämställd kärlek?

Om du lever tillsammans med någon du älskar funderar du kanske kring könsroller och jämställdhet? Kanske tar du och din älskade gemensamt ansvar för ert hem och turas om att laga mat, diska, städa, handla och gå ut med soporna? Kanske vet ni båda hur man bakar, sätter upp hyllor, planterar om blommor och byter packningar på droppande kranar? Kanske pratar ni om jämställdhet och om hur ni kan skapa en jämställd relation? Betyder det att ni är jämställda? Följande frågeställningar och slutsatser finns i Carin Holmbergs socialpsykologiska doktorsavhandling Det kallas kärlek från 1999.

1. Självförtroende. Finns det en skillnad i hur trygga och säkra ni känner er i er relation? Det kan vara ett tecken på att ni inte delar relationen på samma villkor. Den vars självförtroende stärks mest av relationen kan ha ett övertag.
2. Temperament. Är en av er behärskad och stabil emedan den andre är känslosam och uttrycksfull? Att ge känslomässigt gensvar är att visa att man ser. Att inte göra det är att osynliggöra och kan vara ett sätt att skaffa sig övertag.
3. Att veta. Är en av er mer osäker på sina tankar och känslor än den andre? Vet den andre mer, kanske till och med om er båda? Att veta kan ge övertag.
4. Kompromisser. Brukar en av er kompromissa med sina egna behov och önskningar i större utsträckning än den andre? Då delar ni antagligen inte relationen på samma villkor. Den som kompromissar mer kan vara i underläge.
5. Formbarhet. Tänker ni båda på någon av er som mer formbar och föränderlig än den andre? Den mer formbare får antagligen anpassa sig oftare och kan därmed hamna i underläge.
6. Samspel med andra. Finns det någon skillnad i hur mycket och ingående ni pratar om er relation med andra människor? Den som pratar minst kan vara mest beroende av den andre i sin förståelse av relationen och kan därmed hamna i underläge.

Tänker du fortfarande att du och din älskade är jämställda, att ni delar relationen på lika villkor och att ni har samma möjlighet att påverka den? Om inte så är du långt ifrån ensam, åtminstone om man ska tro vad Holmberg skriver.

Varför blir det då så här? Holmbergs teori är att det hänger samman med våra föreställningar om vad som är manligt och kvinnligt: Det är manligt att vara självsäker, att vara lugn, att veta, att stå på sig, att vara som man är och att inte svika kompisarna. Det är kvinnligt att vara osäker, att vara känslosam, att tro, att kompromissa, att anpassa sig och att satsa på den man älskar.

Det ligger säkert mycket i det, men samtidigt går det att se liknande mönster i homosexuella kärleksrelationer och jag tror att det snarare är våra föreställningar om vad kärlek är som är boven i dramat. Vi skapar kärlek genom att vara olika. Det skapar också könsroller och skilda villkor.

Jag tycker inte att det är fel att konstruera kärlek genom att vara olika eller att ha en förskjuten maktbalans om det är vad man vill, men jag föreslår att man i så fall gör det utifrån personliga preferenser och inte utifrån samma stereotypa mönster som majoriteten använder. Samtidigt väcks förstås frågan om det finns andra sätt att konstruera kärlek på och om det i så fall kan vara intressant?