8. Kärnfamilj – Samhällsbygget

Nästa alla svenska bostäder är byggda för kärnfamilj eller tvåsamhet. I en tvårumslägenhet finns ett kök, ett sovrum och ett vardagsrum. Sovrummet har plats för dubbelsäng och en dörr mot vardagsrummet. Det passar bra för två vuxna som delar säng, men inte för två vänner som vill ha varsitt rum. Av samma anledning är det näst intill omöjligt för en ensamstående förälder med två barn att hitta en trea där båda barnen kan stänga om sig.

Även nya bostäder byggs för att passa kärnfamiljer. Detta trots att de svenska hushållen inte längre ser ut som på 40- och 50-talen. Idag består bara vart femte hushåll av två vuxna med ett eller flera barn. Istället är det singelhushållen som är vanligast. I storstäderna består hälften av alla hushåll av bara en person. Det kan jämföras med 1945, då andelen ensamhushåll var sex procent.

Idag är det också vanligt med hushåll som består av enbart två vuxna. Det kan vara par med utflugna barn eller människor som valt att inte bli föräldrar. Så ser ungefär en fjärdedel av hushållen ut. De sista 12 procenten består av fler än två vuxna eller av ensamstående med barn.

Följande statistik över de svenska hushållen är hämtad från SCB och gäller för 2011:

En vuxen utan barn – 43% av hushållen
Två vuxna utan barn – 26% av hushållen
Två vuxna med barn – 19% av hushållen
Fler än två vuxna – 7% av hushållen
En vuxen med barn – 5% av hushållen

Även den svenska lagstiftningen är byggd för traditionell kärnfamilj. Till exempel har ett barn som varannan vecka bor med en förälder och dess nya partner ingen laglig rätt till sin styvförälder, vilket bland annat kan ställa till med problem för barnet efter en separation. Lagen tillåter nämligen inte fler än två vårdnadshavare, trots att det i praktiken blir allt vanligare. I dagens Sverige är ungefär var femte familj ombildad.

Även från andra delar av lagstiftningen, som när det gäller arv och assisterad befruktning, har den som ingår i en kärnfamilj ett större stöd av lagboken.

Juristen Catrine Andersson granskar i sin doktorsavhandling Hundra år av tvåsamhet de svenska lagstiftarnas utredningar av äktenskapsfrågor under perioden 1909 till 2009. Hon menar att även om lagstiftningen har förändrats radikalt under de senaste hundra åren, så har den tvåsamma kärleken hela tiden ansetts behöva ett särskilt juridiskt skydd.

Andersson hittar två återkommande argument för det i lagstiftarnas utredningar. Dels tänker de sig att det är störst chans att det föds barn i kärnfamiljer – vilket anses vara viktigt för nationen – och dels anses skiljelinjen mellan intima och icke-intima relationer vara viktig för samhällets stabilitet. Det finns en rädsla för att ett samhälle som inte skiljer mellan kärlek och vänskap bryter samman i kaos.

Att det är värdefullt att skaffa barn är det fler än lagstiftarna som tycker. Historikern Kristina Engwall och genusvetaren Helen Peterson skriver i sin bok Frivillig barnlöshet att viljan att skaffa barn anses vara så självklar att den som lever i en heterosexuell kärleksrelation utan att vilja bli förälder antas ha personliga problem av något slag. Det gäller i synnerhet kvinnor, som möts av skepsis och misstanke om en ohälsosam och egoistisk fixering vid sin karriär eller till och med av misstanke om känslomässiga sår eller psykisk ohälsa.

Samtidigt kan även den som väljer att skaffa barn på egen hand få höra att den är egoistisk. Det räcker alltså inte med att skaffa barn. Det ska göras på rätt sätt också, och det enda rätta sättet är i en kärnfamilj.