Inledning: Att se världen i fyrfärg

I denna text funderar jag på hur vi använder oss av språket för att förstå vår omvärld.

Manligt och kvinnligt

Är du en manlig man eller en kvinnlig kvinna? Eller kanske en kvinnlig man eller en manlig kvinna? Att manligt och kvinnligt inte nödvändigtvis hör samman med biologiskt kön håller säkert de flesta med om i dagens genusmedvetna samhälle, men hur ska man egentligen tänka på sin manlighet eller kvinnlighet? Är jag det ena eller det andra?

Jag har länge tänkt på manligt och kvinnligt som två extremer på en skala, två extremer dit få räknar sig. De flesta ligger någonstans däremellan.

Jag tror att det är vanligt att tänka på manligt och kvinnligt på det sättet, ett sätt som den amerikanska forskaren i psykologi Sandra Bem ifrågasatte på 1970-talet. Hon gjorde två enkäter. Först bad hon människor att kategorisera ett stort antal personlighetsegenskaper som manliga, kvinnliga eller könsneutrala. Sedan bad hon en ny grupp av människor att beskriva sig själva med dessa egenskaper, utan att avslöja resultatet från den första studien. Istället för två extremer fann hon då fyra, nämligen

• de maskulina som har många manliga och få kvinnliga egenskaper,
• de feminina som har få manliga och många kvinnliga egenskaper,
• de androgyna som både har många manliga och kvinnliga egenskaper, samt
• de odifferentierade som varken har många manliga eller kvinnliga egenskaper.

För att förstå detta går det inte att tänka på manligt och kvinnligt som ytterligheterna på en skala. Eftersom manligt och kvinnligt verkar vara två av varandra oberoende egenskaper behövs en tvådimensionell bild.

I bilden till vänster befinner sig de androgyna uppe i det högra hörnet, de odifferentierade nere i det vänstra, de feminina i det övre vänstra och de maskulina i det nedre högra. Var någonstans befinner du dig?

Hur kommer det sig då att så många tänker på manligt och kvinnligt som en endimensionell skala? Svaret är antagligen att de allra flesta befinner sig någonstans på den diagonal som går från det övre vänstra hörnet ner till det nedre högra. Där finns den endimensionella skalan, som oftast fungerar alldeles utmärkt. Det Sandra Bem gjorde var att hon föreslog en modell som fungerar bra för ännu fler människor.

Man och kvinna

Inte heller det biologiska könet är så enkelt som man skulle kunna tro. Inom medicinen används fem faktorer vid könsbestämning:

1. Gener. Vanligtvis har män en X- och en Y-kromosom i sin genuppsättning och kvinnor har två X-kromosomer.
2. Könskörtlar. Vanligtvis har män testiklar och kvinnor äggstockar.
3. Hormoner. Vanligtvis har män högre nivåer av testosteron än östrogen. För kvinnor är det vanligtvis tvärtom.
4. Inre könsorgan. Vanligtvis har män prostata och kvinnor slida och livmoder.
5. Yttre könsorgan. Vanligtvis har män penis och pung och kvinnor blygdläppar.

Ibland är det dock svårt att bestämma könstillhörighet. Det finns till exempel andra kromosomuppsättningar än XY och XX, ofullständigt utvecklade könskörtlarna behöver inte likna varken testiklar eller äggstockar och ibland är det svårt att skilja en liten penis från en stor klitoris.

Människor som inte är tydligt män eller kvinnor brukar kallas för intersexuella. Ungefär 1% av alla nyfödda barn visar tydliga tecken på intersexualitet, men det är antagligen mycket vanligare än så.

Dessutom tvistar de lärde om hur tydliga tecknen behöver vara för att någon ska kallas för intersexuell. Det finns nämligen stora variationer i sådant som hormonnivåer och könsorganens form. De fem faktorerna måste ses som skalor där extremerna är ovanliga. Var gränsen till intersexualitet går blir därmed en fråga om vad vi tycker är normalt.

Sexualitet

Beteendevetaren Xzenu Cronström är en av många som har observerat att det går att vara bisexuell på i huvudsak två olika sätt. Vissa bisexuella attraheras av både män och kvinnor och andra attraheras av människor, oavsett kön. Cronström föreslår därför i en artikel i Sexologinytt en alternativ kategorisering av den mänskliga sexualiteten. Förslaget är

[…] att i stället dela in det så att de män och kvinnor som bara tänder på män har en mansfetish, medan de män och kvinnor som bara tänder på kvinnor har en kvinnofetish. Personer som tänder specifikt på båda könen har både en mansfetish och en kvinnofetish, medan personer som bara tänder på människor utan att tända specifikt på någondera könet inte har någon könsrelaterad fetish överhuvudtaget.

Cronströms poäng är att samtidigt som det finns ett godtycke i hur vi kategoriserar sexualitet så påverkar språkbruket vår förståelse av vad sexualitet är. Om vi pratar om könsrelaterade fetischer så tydliggör det något som begreppet bisexualitet döljer.

Språkets fängelse

Världen är inte svart-vit eller ens i gråskala utan i bländande fyrfärg. Ändå delar vi in den i enkla kategorier som man och kvinna, manligt och kvinnligt, hetero- och homosexuell, vän och ihop och så vidare. Det gör det lättare att greppa och prata om den komplexa och ständigt skiftande verkligheten.

Samtidigt tror jag att vi då sätter vår tanke i språkets fängelse. Ju sämre något passar in i våra svart-vita indelningar, desto svårare blir det att förhålla sig till det. Antingen försöker vi passa in och uppmanar andra att göra detsamma eller också accepterar vi att vi inte gör det och dömer oss själva och andra som felaktiga, bristfälliga eller misslyckade.

En enkel lösning är att låta bli att kategorisera. Svårare än så behöver det egentligen inte vara att bryta sig fri från begränsande tankesätt, men det hjälper oss inte att bli medvetna om och förhålla oss till vår verklighet. Hur gör vi det annat än genom att sätta ord på den?

Ett alternativ är att söka efter beskrivningar av människor och deras relationer som är lite mer nyanserade och därmed lite mindre begränsande. Det kan hjälpa oss att hantera verklighetens dialektiska natur. Saker och ting är ju sällan antingen-eller utan oftare ett paradoxalt både-och.