Tar vi i hand när vi ses? Eller ger vi varandra en kram? Om kramar är okej, hur långa får de vara och hur ofta får de ges? Får vi ta i varandra på andra sätt? Är det okej att gå arm i arm?
Vilka samtalsämnen är tillåtna? Finns det sådant som är för privat, som sex, relationer eller barndomsminnen? Hur är det med politik och religion, går det bra? Eller ska vi nöja oss med vädret och kanske lite friidrott?
Hur ofta ska vi träffas? Om vi ses varje dag, blir det för mycket? Och hur sällan är för lite? Finns det en gräns när vi lika gärna kan säga upp kontakten?
Är det okej att hälsa på oanmäld eller ska vi ringa först? Bör vi kanske inte umgås alls på tu man hand? På jobbet eller i gymmet kanske räcker?
Det verkar finnas massor med saker som vi enas om. Är det inte fascinerande att vi reder ut allt det här utan att egentligen prata om det? Vi tar det som det kommer och väljer det som fungerar bra. Först om det blir några större krockar eller missförstånd tar vi upp det till diskussion.
Att vi gör så här är egentligen inte så konstigt. Varje människa är unik och då blir också varje möte det. Vi behöver utforska var och en av våra relationer och tillsammans komma överens om hur vi vill ha det.
Framför allt verkar det vara handlingar som vi kommer överens om. En relation involverar förstås även tankar och känslor, men de har vi ju inte samma kontroll över och vi verkar för det mesta vara kloka nog att inte lova något som vi inte kan hålla. Tur är det, för mycket tyder på att vi mår som bäst när vi låter dem vara. Att försöka pressa fram eller förtränga tankar och känslor är sällan särskilt lyckat.
Så vi låter varje relation bli unik och verkar inte ha några problem med det. Är det då inte märkligt att vi ändå använder så enkla beteckningar som ”vän” och ”ihop” för att beskriva dem? Sådana ord tänker jag kan vara bra att ha när vi ska berätta om en relation för någon utomstående. Då är det smidigt och enkelt, men inom en relation räcker de inte särskilt långt.
Jag tror att krocken mellan att å ena sidan ha komplexa relationer och å andra sidan använda enkla beteckningar kan ställa till det. Om vi till exempel inte har mer än ett ord för vänskap finns risken att vi inte heller har mer än en förståelse för vad en vän kan vara. Antagligen är du och jag mycket mer fria att komma överens om hur vi vill ha det än vad det ord vi använder för att beskriva vår relation får oss att tro.
Trots det händer det att människor lyckas komma överens om något som det inte finns något bra ord för att beskriva. Det kan vara icke-sexuell kärlek, sexuell vänskap, vänskaplig förälskelse eller något annat där varken ”ihop” eller ”vän” egentligen passar särskilt bra.
En lösning är att låta bli att sätta ord på sådana relationer, men den lösningen passar inte mig. För mig är det viktigt att vara någorlunda tydlig, åtminstone mot de som står mig nära. Att berätta för andra om mina relationer är ett sätt för mig att visa att de är värdefulla.
Min lösning är istället att använda flera ord. Här är några av de aspekter som jag brukar ta upp när jag berättar om mina relationer:
-
Hur fysisk en relation är. Att vara fysisk med någon kan till exempel vara att ta i hand, kramas, dansa, hålla armkrok, hålla i hand, hålla om, vara intill, kyssa, smeka eller ha sex med.
-
Hur känslomässigt laddad en relation är. Det kan till exempel handla om att känna förtjusning, ömhet, förälskelse, längtan, åtrå eller passion, men också avsky, förakt eller fruktan.
-
Hur delande en relation är. Då syftar jag på gemensamma aktiviteter och åtaganden. Det kan till exempel vara att samåka, fika, samtala, luncha, festa, promenera, sjunga i kör, träna, uppleva, dela hushåll, köpa villa, äga hund eller ha barn tillsammans.
-
Hur förtrolig en relation är. Att vara förtrolig med någon kan vara att visa upp sina tankar, idéer, minnen, erfarenheter, känslor, rädslor, önskemål, längtor, drömmar eller andra delar av sig själv, inklusive den egna kroppen.
Jag kan till exempel beskriva en relation som ganska fysisk och förtrolig men inte så delande. Det är förstås fortfarande en bristfällig beskrivning, men för mig säger det mer än vad ”vän” eller ”ihop” gör och jag beskriver gärna mina relationer på detta sätt även när ”vän” eller ”ihop” passar någorlunda bra. Jag tycker att det ger en lite bättre bild av vad det handlar om.
Någon jämförde min lösning med olika sätt att sortera föremål på. Att använda relationsord som ”vän” och ”ihop” påminner om att sortera bestick i kökslådan. Det finns ett visst antal fack att välja mellan och ett bestick kan bara ligga i ett fack i taget. Min lösning påminner mer om att tagga fotografier på datorn. Jag är själv fri att välja vilka etiketter jag vill använda, jag kan använda hur många olika etiketter jag vill och varje etikett kan användas för så många fotografier/relationer som jag önskar.
Min erfarenhet är dock att inte alla nöjer sig med mina beskrivningar. En del verkar bli förbryllade när det svart-vita antingen-eller-tänkandet inte fungerar. Det är inte ovanligt att de då hittar på egna lösningar, som att ”klart de är ihop – de har bara inte insett det än” eller ”visst får de ha lite roligt om de vill – man får passa på när man är singel”.
Vid sådana tillfällen tenderar jag tyvärr att bli en lika god kålsupare som den jag pratar med. Vi avfärdar båda varandra som hopplöst okunniga om kärleken.
Andra imponerar mer genom att fundera på vad som är viktigt för dem och vad de vill ta upp när de beskriver sina relationer. Jag tror att det är en viktig fråga. Sättet vi beskriver våra relationer på påverkar hur vi tänker på dem och i förlängningen vad vi känner och gör i dem. Att välja en beskrivning bland alla möjliga är att konstruera något. Hur konstruerar du dina relationer?