Jag läser Louise Egelstig och Daniel Gustafssons examensarbete i psykologi. Titeln är Polyamori: en utmanande kärlekshistoria. Min tanke var att skriva en kort recension, men jag hittar så mycket intressant att det får bli en serie av inlägg. I detta mitt första börjar jag med uppsatsens syfte och de viktigaste resultaten.
Egelstig och Gustafsson vill förstå polyamori ur ett psykologiskt perspektiv och formulerar tre övergripande frågeställningar:
- Varför lever man polyamoröst?
- Vilka känslomässiga utmaningar ställs man inför som polyamorös?
- Finns kännetecknande psykologiska mönster för gruppen polyamorösa?
För att få svar på sina frågor intervjuar de 22 personer som har eller vill ha flera parallella kärleksrelationer. Detta är vad de kommer fram till:
Varför lever man polyamoröst?
Det finns i huvudsak två olika motiv. För det första kan polyamori upplevas som en läggning. Att leva polyamoröst är då att vara sann mot sig själv och att älska på ett sätt som känns naturligt. Det kan till exempel handla om att bejaka sig själv emotionellt och sexuellt eller om att inte behöva vara allt för en annan person.
Det andra motivet är ideologiskt. Här kan det till exempel handla om att ifrågasätta äganderättsanspråk eller att problematisera socialt konstruerade föreställningar om hur en kärleksrelation ska se ut. Att leva polyamoröst är då ett aktivt och medvetet val. Det är att göra något man tror på.
En del polyamorösa drivs av ett av motiven. Andra drivs av båda.
Vilka känslomässiga utmaningar ställs man inför som polyamorös?
Det är ingen tvekan om att det finns utmaningar. Jag citerar:
Polylivet synes på många plan kunna beskrivas som en kamp; kamp för acceptens och respekt, kamp för att inte behöva förneka sig själv, kamp för att övervinna svartsjuka, kamp för att få tiden att gå ihop, kamp för att finna ord att beskriva sin tillvaro, kamp för att hantera den enorma emotionella komplexiteten etc.
Det finns undantag. För en del är livet som polyamorös ganska smärtfritt. Men även de som kämpar tycker att glädjeämnena väger tyngre än påfrestningarna och att kampen därför är värd att ta.
Finns kännetecknande psykologiska mönster för gruppen polyamorösa?
Polyamorösa är på de allra flesta sätt en synnerligen heterogen grupp, men det finns trots det vissa mönster.
För det första är polyamorösa synnerligen problematiserande när det gäller relationer i allmänhet och polybegreppet i synnerhet. Det gäller även uppdelningen mellan vänskap och kärlek och kategoriseringar av kön och sexuell läggning.
För det andra finns ett stort fokus på logik. Jag citerar:
Logik genomsyrar de polyamorösas resonemang och kan betraktas som polykarakteristik; det är logiskt att inte begränsa sin kärlek och att leva poly, logiskt att inte göra stark skillnad mellan vänskap och kärlek, logiskt att inte känna svartsjuka respektive erfara medglädje.
För det tredje finns en del gemensamma värderingar och förhållningssätt. Kärlek ses som en oändlig resurs och det är viktigt med frihet, att kunna kommunicera, att skapa egna överenskommelser och att inte okritiskt anpassa sig.
Det är ingen tvekan om att Egelstig och Gustafsson har gjort ett bra jobb. Deras examensarbete är ambitiöst och enligt den vetenskapliga konstens alla regler. Det gör att jag tror på det de skriver. De har antagligen lyckats fånga polyamorins psykologi väl.
Jag gillar också deras arbete för att det är första gången jag ser polyamori studeras ur ett psykologiskt perspektiv. Tidigare studier har gjorts av sociologer och socionomer. Det kan vara nog så intressant, men jag tror att psykologisk forskning också behövs. Att studera polyamori ur flera olika perspektiv bidrar säkerligen till att den samlade kunskapen om polyamori blir mer fullständig.
Att blivande psykologer intresserar sig för polyamori gör mig glad också av en helt annan anledning. Det väcker hopp om att det inom en inte alltför avlägsen framtid kommer att finnas poly-vänliga terapeuter i Sverige.