Två blir ett, men inte lika
På 1960-talet började en ny trend i äktenskapets historia, en trend som startade i Norden och spred sig till övriga Västeuropa och vidare till Nordamerika, Australien och Nya Zeeland. Just nu verkar det vara delar av Östeuropa som står på tur. Den nya trenden är inte till äktenskapets fördel. Det blir nämligen allt mer ovanligt att människor gifter sig och allt vanligare att människor skiljer sig.
Förändringen brukar ses som en del av en allmän trend, där människors individuella behov och önskemål prioriteras allt mer. Vi verkar vara mitt uppe i en slags frigörelseprocess där individen får större självständighet, valfrihet och möjlighet att förverkliga sig själv. Genom sekularisering har kyrkans inflytande över människor minskat. Det moderna välfärdssamhället har ökat den sociala tryggheten och gett större möjlighet till utbildning. Kvinnorörelsen kamp har lett till en lagstiftning som gör det möjligt för kvinnor att försörja sig själva. Den sexuella revolutionen handlade om frigörelse från en begränsande sexualmoral. Exemplen är många.
År 1998 hände dock något väldigt oväntat i Sverige. Antalet giftermål började att öka igen och idag är det vanligare att gifta sig i Sverige än i Europa i stort, trots att individualiseringen av det svenska samhället fortsätter. Hur går det ihop? Den frågan ställer sig Jacob Strandell i sin masteruppsats i sociologi. Strandells uppsats har titeln We’re one, but we’re not the same: Individualization and increasing marriage rates unraveled.
För att söka svar på sin fråga samlar Strandell tre samtalsgrupper med mellan fyra och sex personer i varje och ber dem diskutera vad äktenskapet är, hur det förändras, varför man gifter sig och hur äktenskapet hänger samman med sådant som religion, könsroller, kärlek och familj. Samtliga deltagare är mellan 20 och 30 år och ingen av dem är gift.
Det mönster som träder fram i diskussionerna är intressant nog att det svenska äktenskapet gör samma resa som vi själva. Precis som vi frigör oss från våra traditioner, så gör även äktenskapet det. Äktenskapet är inte längre kopplat till religion och att gifta sig är inte längre en religiös ceremoni. Hur äkta makar fördelar arbetsuppgifter och skapar könsroller ses numera som deras eget ansvar och inte något som bestäms av äktenskapet. Inte ens relationen i sig anses kunna förändras av ett giftermål. För att uppnå förändring krävs andra typer av insatser. Det har också blivit möjligt att bo tillsammans och skaffa barn utan att gifta sig.
Att det svenska äktenskapet har förlorat sina traditionella kopplingar till sådant som religion, könsroller och familjebildning innebär att det i Sverige inte längre finns någon krock mellan äktenskapet och individens självständighet. Två blir fortfarande ett när de gifter sig, men de fortsätter samtidigt att vara olika och makarna behåller en stor del av sin individuella frihet.
På frågan varför man gifter sig får Strandell två olika svar från sina samtalsgrupper. Det första är att det finns juridiska och ekonomiska fördelar med att gifta sig och det andra är att giftermålet är ett sätt att visa kärlek på. Båda svaren strävar åt samma håll. Syftet är att skapa en starkare och mer hållbar relation.
Vi gifter oss alltså inte längre för att bilda familj. Giftermålet är istället ett sätt att satsa på en relation. Kanske har det svenska äktenskapet blivit en slags investering, där en eventuell avkastning är lycka och självförverkligande? Det ligger ju i så fall i linje med att människors individuella behov och önskemål prioriteras allt mer.
Kommentarer (2)