Polyamori: en utmanande kärlekshistoria – Del II
Jag läser vidare i Louise Egelstig och Daniel Gustafssons examensarbete Polyamori: en utmanande kärlekshistoria. I detta mitt andra inlägg tar jag upp det de skriver om svartsjuka och medglädje.
Svartsjuka
Svartsjuka är ett ämne som oundvikligen kommer upp så fort polyamori och andra alternativ till monogami diskuteras. För många ter sig svartsjuka som ett oöverstigligt hinder och den enda rimliga förklaringen till att någon väljer ett polyamoröst liv kan tyckas vara att personen är befriad från sådana känslor.
Egelstig och Gustafsson slår dock hål på myten om polyamori som en fridfull och harmonisk tillvaro, fri från jobbiga känslor. Det finns visserligen polyamorösa som sällan eller aldrig blir svartsjuka, men känslan påverkar dem ändå, till exempel genom att en partner brottas med den. Det finns nämligen gott om polyamorösa som känner svartsjuka både ofta och mycket. Svartsjuka är utan tvekan en del av polylivets vardag.
Många polyamorösa har tidigare erfarenhet av att leva monogamt. För en del har övergången till polyamori inneburit att de inte känner svartsjuka lika ofta eller lika intensivt. Å andra sidan finns det andra som börjat känna svartsjuka först i polyamorösa relationer. Överlag är polyamorösa en mycket heterogen grupp när det gäller svartsjuka. Det enda mönster som Egelstig och Gustafsson lyckas urskilja är oväntat nog kopplat till kön. Det verkar nämligen som att aningen fler kvinnor än män brottas med stark svartsjuka och att något fler män än kvinnor är befriade från den.
Vanligen hanteras svartsjuka med tekniker som stämmer väl överens med vad som presenteras i litteraturen. Det handlar till exempel om acceptens, utforskande och öppenhet mot partners. Ofta används logiska resonemang för att ifrågasätta de irrationella känslorna. För många är detta ett fortlöpande arbete som tar både tid och kraft.
Medglädje
Svartsjuka är alltså inte en känsla som enbart monosar upplever. Om medglädje är en känsla som enbart polysar kan känna är en öppen fråga, men Egelstig och Gustafsson visar att inte ens alla polyamorösa gör det. För somliga kommer den spontant, andra får jobba för att känna den och ytterligare andra upplever den inte alls.
Medglädje brukar beskrivas som glädjen i att en partner älskar eller blir älskad av någon annan, men känslan verkar kunna vara mer komplex än så. Den kan också vara relaterad till lättnaden över att inte behöva vara allt för en partner, tryggheten i att veta att även andra finns för ens partnern, friheten i att ha utrymme för aktiviteter utanför den gemensamma relationen och det härliga i att vara föremål för andras medglädje.
Svartsjuka och medglädje brukar ses som varandras raka motsatser, men känslorna utesluter inte varandra och det är fullt möjligt och inte alls ovanligt att känna båda samtidigt. Medglädjen är troligen en viktig anledning till att många polyamorösa fortsätter att leva polyamoröst trots att svartsjuka är en del av vardagen. Det kan vara medglädjen som gör att det är värt det.
Medglädje är i det närmaste orört som vetenskapligt studieobjekt. Det kan jämföras med svartsjuka där det finns mängder av studier och teorier. Jag tycker att det är synd, för medglädje verkar vara en minst lika komplex och mångfacetterad företeelse som svartsjuka. Dessutom är det ju tråkigt att vi glömmer bort det som känns bra.