Polyamori: en utmanande kärlekshistoria – Del III

Ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat är den icke-sexuella kärleken. I detta mitt tredje inlägg om Louise Egelstig och Daniel Gustafssons examensarbete Polyamori: en utmanande kärlekshistoria tar jag upp den uppdelning mellan kärlek och vänskap som de flesta oreflekterat tar för given, men som för många polyamorösa inte är lika självklar och enkel. Egelstig och Gustafssons diskussion är imponerande nyanserad och de formulerar några bra frågor som jag vill berätta om.

Till att börja med konstaterar Egelstig och Gustafsson att det inte är enbart polyamorösa som kan ha icke-sexuella kärleksrelationer. Det mest uppenbara exemplet är asexuella personers nära relationer. Dessutom är det antagligen inte så ovanligt att personer i traditionella parrelationer efter ett tag inte längre känner samma attraktion för varandra och därmed inte längre har sex lika ofta, samtidigt som de fortfarande känner djup kärlek.

Icke-sexuell kärlek är på många sätt ett dolt fenomen. Det finns nästan ingen forskning på området och det är inte heller något som pratas om. Inte ens bland deltagarna i Egelstig och Gustafssons studie nämns det annat än i förbigående. Polyamorösa problematiserar visserligen ofta uppdelningen mellan vänskap och kärlek, men då handlar det oftast om att avdramatisera sex mellan vänner och inte om att möjliggöra kärlek utan sex. Om den icke-sexuella kärleken nämns så sällan för att den är ovanlig eller för att vi i vår kultur inte godkänner kärlek utan sex som riktig kärlek är en öppen fråga.

Ytterligare en öppen fråga är då var gränsen mellan kärlek och vänskap går? Om vi accepterar icke-sexuella kärleksrelationer som fullgod kärlek, är icke-sexuell polyamori samma sak som djup vänskap, eller finns det någon viktig skillnad emellan dem?

Vad tror du?

01 september 2012 av henrik
Kategorier: uppsatser | 2 kommentarer

Kommentarer (2)

Lämna en kommentar

Obligatoriska fält är märkta med *